Det känns så lustigt. Det faktum att man ständigt måste springa ikapp tiden som går alltför fort. Kan man inte bara lunka runt i sin takt och bestämma tempot när man väl hittat stigen? Önskar att man kunde bli vuxen och ta stora beslut när man väl känner för det.
Ja, när man känner sig redo helt enkelt.

Det är inte så att jag tvivlar på mina planer. Nej inte alls. Jag längtar tills den dagen planet lyfter och jag längtar dessutom till mellandagarna i grannlandet. Det lär bli succé.
Ja, det är nog det bästa beslut jag någonsin kommer att ta. Jag måste dit. Jag ska dit. Jag kommer garanterat att älska det. Men trots att längtan underlättar så gör det inte hela processen smärtfri. Det är många vänner och tryggheter att lämna bakom sig.
Lite läskigt måste jag medge, men framför allt spännande.

Det var alldeles nyss det slog mig. Ebba lämnar landet redan på måndag och det dröjer inte länge innan det är min tur. Hur fan ska man ta farväl av allt? Usch jag kommer att sakna er.

I helgen tog jag Hanna och Chris bilen till Jönköping där vi på bästa möjliga sätt välkomnade det nya. Värmde upp med dundermiddag, laktos cheese cake och ölspel hemma hos Madde och Jesper. Sedan, ett samtal bort, fixade vi inträde till nyårskalas á la CLC, av den bästa sort alltså. Ja jisses, det var inget dåligt drag i Stadsparken den kvällen.

Dansade tills musklerna brände och klänningen inte längre vill sitta uppe. Det vart ett evigt hängsleknäppande och klänningsuppryckningar men vi slutade inte för att utstyrseln krånglade. Måste erkänna att fötterna värkte på nattpromenaden men det gjorde mig inget i stunden. Klämde in åtta personer på pannkakskalas och finfint efterhäng och vaknade sedan till hemlagad soppa och musik av den bästa sort. Ja må ha varit förstörd från gårdagen, men jag mådde oerhört bra för mitt fysiska tillstånd. Tack till er dösköna själar som bidrog till detta svårslagna dygn. Jag är er evigt tacksam.

Imorgon ska jag slå ett slag för det nya året. För förändring krävs förändring. Byebye katten.