Här skulle man komma ihåg att uppdatera med ja, juste.. lätt glömt. Tiden går för snabbt nu för tiden.. eller för sakta. Jag vet faktiskt inte. Tappar bort mig själv mellan dagarna. Glömmer gårdagens ambition och svävar in i saker som inte spelar någon roll. Glömmer att göra saker jag älskar och låter mig själv förvirras av saker, personer som jag tror ska dra mig upp, men som istället bevisar mig motsatsen. Jag har en millång lista på saker som borde bli gjort men som jag istället lägger åt sidan. Låter nyfikenheten vid liv, även fast jag vet att jag borde glömma, avakta och leta efter något nyttigare. Något bättre. Du är omöjlig att ha att göra med. Respekten finns inte riktigt där. Vi vet båda att det inte finns något att hämta där vi är, och att det aldrig har varit tanken. Men respektera mig åtminstonde. Be inte om ursäkt dagen efter. Jag kommer inte be om någon förklaring. Jag kommer aldrig att anstänga mig för att lära känna dig mer. Jag kommer aldrig att dela med mig av mig sjäv mer än jag gör förrän du ber mig. Om jag vill att du ber mig. Jag är egentligen en lätt människa att ha och göra med. Men du gör det svårt. Det är tur att jag har fina vänner vid mig sida. Det är tur att jag hinner att unna mig. Det är tur att jag snart är körduglig och kan köra härifrån, och att jag vet vilka jag vill hålla av vilken värdsdel jag än befinner mig i. Det är tur att jag känner mig själv och att jag vet i vilken riktning jag ska gå för att finna det jag letar efter.

Haha Oboy. Again you say. Jag är egentligen inte ett dugg därinunder. Inte alls tyngd, som orden kan få er att tro. Jag mår utmärkt. Jag är bara uttråkad, trött och less på intet. Less på rastlösheten och arbetslösheten. Lustig det där med personers ständiga klagan på stress, jobb och slitage. Jag saknar det faktiskt ibland. Till och med att vara sliten. Att stressa och att göra saker i sista sekund. Att vara stolt över sin insats och att känna lycka när man äntligen får tid till annat, utöver skola, jobb och plugg. Hahah jag kommer ångra att jag skrev detta när jag är  tillbaks igen. Ja, lustig. Arbetslösheten klär mig inte. Nu får jag fan ta och ge mig. Exakt när kom jag att bli såhär lat? 

Nu fick jag just reda på att min gudfar kommer på kaffe och skitsnack. Så ja, jag avslutar detta diffusa inlägg och tar fram Nordquist Franskrost. Fint skare va!