Jag kan liksom inte sluta vrida och vända på tankarna och funderingarna som drabbar mig när det kommer till den som aldrig riktigt nås. Ovissheten. Jag tror att det är där det hela började, eller hur som helst kom att börja. Jag skrattade först. Men inte åt mig själv.
Inte åt mina tvära tankemönster, som jag gör idag. Haha ja, idag skrattar jag. Åt mig själv.
Åt hur uppenbart tävlingsinriktad, komplicerad och outförsägbar jag har kommit att bli.

Om jag inte ens kan hålla reda på mina egna känslor, hur ska jag då någonsin kunna

blanda in någon annans? Ja den som vågar sig på är minst sagt tapper. 

Jag gillar min nya plan lika mycket som jag hatar den. Det positiva väger tyngst.

Men det negativa finns fortfarande där. Såvida jag ska sopa bekymmren under mattan
eller ej har jag inte lyckats reda ut än. Ibland känns det som mitt enda alternativ.

Jag menar.. jag vet ju...egentligen inte ett skit. Jag har inte en susning.
Så jag kanske ska trampa upp en ny stig ändå? eller.. jag har inte bestämt mig.
Hybrid eller heterogen? Vet inte än. fan.

Det finns ingen förklaring.
Tänker hur som helst sluta söka efter någon.