Finns som sagt ingen smärtfri utväg. Nej det finns det banne mig inte. 
Allt ska tas, handskad med och alla ska gå skilda vägar med en känsla av välbehag. 
Kan inte ens ge min egen mor insikt, utan bucklar på, knuffar lite till och tvingar pusselbitarna att passa. För det mesta funkar det, men det slutar allt för ofta med brännässlor. Inget medel hjälper. Går du barfota fast din mor varnat dig så får du
stå ditt kast. Det bränns. Sarah låt det bränna. 

Veckan har gått i raketfart och jag halkar som vanligt en bit efter. Hinner inte avsluta något. Hinner inte ta hand om mig själv. Skolan kan ta sina kursmål, examinationer och inlämmningar och köra upp dem i röven. Jag pallar inte mer. Hinner inte slutföra den första förens det dyker upp två nya i nästa krök. Då blir det istället ett halvfärdigt, heldåligt slutresultat och jag hamnar återigen i landet där alla mungipor pekar nedåt.. I alla fall för ett tag. Sedan kommer det söta, livsglada människor och drar upp mig. Ett utmärkt exempel på det är Klara & Alz som igår bjöd med mig på fika och PA. Fikat var gott, konversationerna intressanta och PA:t suveränt. Kanonbra helt enkelt. Det är väl dags att sluta whina och låta sömnen slå till. Morgondagen blir bättre. 


Dagens tips & ett porträtt av Klara till höger. Fint tkr ja.