13/8 -12 We Both Know.

Ibland vet jag faktiskt inte. Inte alls. Inte ens lite. 
Jag har inte den blekaste aning om vad fan mina hjärnhalvor har för sig. Uppenbarligen har de slutat samarbeta. Påtagligen finns där inte längre någon koppling mellan kropp och själ, känslor och humanitet. Hur jag än bär mig åt slutar det alltid i landet där alla mungipor pekar neråt. Jag trodde faktiskt. Hoppades i alla fall. Att denna gång.. Denna gång kanske till och med jag kan fungera som medmänniska men ICKE! Borde kanske inte förväntat mig för mycket. Jag har hört mig själv säga det 1000 gånger. Jag har hört andra människor påpeka det. Känslomässigt rubbad. Blind? Döv? Förstörd? Oförstådd! Har jag känslor? 

Det kan jag onekligen offentliggöra att det har jag. Det har jag sannerligen! I överflöd. Min förmåga att kommunicera upphör dock så fort dessa sinnesförvirrande, diffusa intuitioner står i vägen. Min uppfattningsförmåga slopas, och likaså min röst. Jag är nog blid, Jag är nog döv, men jag är nog rätt känslomässig. Att jag inte kan förmedla, förklara och klargöra detta för någon är ett annat spår. Jag har bara mig själv att skylla. Jag slarvade bort dig. Igen.

Kanske ett steg härifrån. Kanske någon annanstans. Kanske här. Kanske nu.
Jag måste sluta straffa mig själv. 

Nu måste jag dock säga stopp' innan detta vansinnigt ömkliga, tragiska och meningslösa inlägg får er att tro att jag begravt mig själv helt. Självklart har jag inte gjort det. Jag måste bara få gnälla lite. Idag måste jag få gnälla lite.


I may be foolish but there's still strength in the blindness you fear.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0